fridahellstadius

Jeanette är död och jag är sjuk, fast tvärt om. Jeanette är sjuk och jag är död. För två dagar sedan hade mina ben glömt bort hur man bär sig åt för att gå. De var lokalt förlamade av den smärta jag omedvetet utsatt dem för genom att köra benstyrka och löpskolning. Och om jag inte visste innan så vet jag nu definitivt hur många muskler jag har i benen, och jag vet precis hur många av dem som arbetar samtidigt bara för att hålla kroppen stående. Tillräckligt många för att vädja om en spruta lokalbedövning tills träningsverken lagt sig. Visst känner jag att jag lever men jag kunde lika gärna varit död vid det här laget. Och nog finns det trevligare sätt att veta att man är vid liv. Tanken slog mig förresten att det kanske är det här som brukar kallas självtortyr och jag undrar om min metod har använts tidigare? Det är klart att det inte klassas som tortyr om man gillar det, men gör jag verkligen det nu?
Det var alltså min status så här långt, hittills har det släppt överallt förutom i vaderna och knävecken, för mig kommer det i alla fall lösa sig.
Det verkliga problemet ligger hos Jeanette eller rättare sagt i hennes hals. Hon vaknade med ont i halsen och det har bara en följd: Inget U-10mila för hennes del. Och det är knappt att det blev för oss andra i laget då vi inte har en så stor bank att hämta löpare från. Den detaljen har som tur var löst sig men det tråkiga är fortfarande att Jeanette inte kommer med.