fridahellstadius

Nu är jag inne på den tredje av mina fem dagars ledighet inräknat två dagar på bosön, en dag hemma och helg. Det känns precis som ett minilov men inte kan jag ta det som ett. För skolan har startat riskabelt hårt och jag ser att min enda chans att slippa stressfraktur i hjärnmuskeln blir att ta tag i läxorna på en gång. Annars kommer begravningsentreprenören stå i farstun innan jag hunnit blinka och innan jag vet ordet av ligger jag vitklädd med blommor i håret och ler mot stillheten.

Fy, jag får mig själv att rysa av tanken och jag känner inte att livet borde ta slut nu. Därför har jag plikttroget gjort mina läxor och till och med börjat studera trafikregler och stoppskyltar. Än håller jag god takt med tiden som en annan nolifer.

Då har äntligen skolan börjat igen och i samband med detta gäller också återinflyttning på elevhemmet och reunion med alla individuella, inackorderade orienterare. Jag bor nu i gången med Agge, Eric och Anton, the top of the top som man kan kalla det.. Vi har hunnit med läger, plugg, träningar och Bosön men inget man måhända kan kalla nollning. Man kan tycka lite synd om alla hjärtlösa personer vilka olyckligtvis trivs med andras osäkerhet och onödiga förudmjukelse. Eller å andra sidan kan man glädjas åt de nya ettorna att de får en trevlig uppstart och får känna sig välkomna till gruppen på ett positivt sätt.

 

Allt för nu.

Jeanette är död och jag är sjuk, fast tvärt om. Jeanette är sjuk och jag är död. För två dagar sedan hade mina ben glömt bort hur man bär sig åt för att gå. De var lokalt förlamade av den smärta jag omedvetet utsatt dem för genom att köra benstyrka och löpskolning. Och om jag inte visste innan så vet jag nu definitivt hur många muskler jag har i benen, och jag vet precis hur många av dem som arbetar samtidigt bara för att hålla kroppen stående. Tillräckligt många för att vädja om en spruta lokalbedövning tills träningsverken lagt sig. Visst känner jag att jag lever men jag kunde lika gärna varit död vid det här laget. Och nog finns det trevligare sätt att veta att man är vid liv. Tanken slog mig förresten att det kanske är det här som brukar kallas självtortyr och jag undrar om min metod har använts tidigare? Det är klart att det inte klassas som tortyr om man gillar det, men gör jag verkligen det nu?
Det var alltså min status så här långt, hittills har det släppt överallt förutom i vaderna och knävecken, för mig kommer det i alla fall lösa sig.
Det verkliga problemet ligger hos Jeanette eller rättare sagt i hennes hals. Hon vaknade med ont i halsen och det har bara en följd: Inget U-10mila för hennes del. Och det är knappt att det blev för oss andra i laget då vi inte har en så stor bank att hämta löpare från. Den detaljen har som tur var löst sig men det tråkiga är fortfarande att Jeanette inte kommer med.