Sommarlovets första träningspass
Att ge sig ut på ett lätt träningspass efter att ha varit sjuk och "vilat" i två veckor är lättare sagt än gjort. Det man ändå förväntar sig innan är att genomgående trötthet i hela kroppen tynger varje löpsteg hundra gånger om. Att musklerna tappat sammarbetsförmågan med nerverna och att ledernas stelhet gör att allt annat än stillaliggande på marken ger en känsla av att bestiga Mount Everest. Det är alltså vad jag har gjort idag, bestigit ett berg. Inte var det lätt men lättare än jag tänkt mig och det är ett steg i rätt riktning! Nu sitter vi i stugan på rikslägret och har Mysteriet på Greveholm-maraton, livet är inte så farligt helt enkelt, tills ikväll har vi nog sett hela kalendern!
Fritiof
Byter penicillin
38 grader feber, ont i halsen, hosta och trötthet i snart 12 dagar är orsakerna till att det inte händer så mycket saker i min närhet för tillfället. I alla fall inte saker som är värda att berätta här.. Den bästa sysselsättningen vi tagit oss för får vara bråket om vem som är latast och vem som mest förtjänar att gå upp från soffan och byta film.
Det som ändå är bra måste vara sällskapet och nyponsoppan men sanningen är att det snart går nöd på mig, idag fick jag nytt penicillin men inget apotek på 10 mils avstånd är öppet på en söndag i Dalarna.
Frida.
C-vitamin hjälper kroppen att ta upp järn
Sedan jag kom hem till Enhörna med dåliga järnvärden har majoriteten livsmedel i våran kyl utbytts och ersatts med diverse järninnehållande varor. Till middag i familjen Hellstadius hushåll får man numera blodpudding med vitkål, jordgubbar och apelsiner, kan man krydda maten med persilja så gör man det, till frukost serveras leverpastej och apelsinjuice och jag har ingenting att säga till om, det är bara att äta och vara glad. Glad är jag för jag känner mig piggare, inte bara tack vare ny diet men även det antal kosttillskott jag petar i mig under ett dygn.
Avslutar tematiskt med harsyra som fick min lugna promenad att associeras till järntabletter och mat.
Frida
Jukola helg
Man kan följa Jukola på plats men i år tog jag chansen att följa det som pensionärerna, nämligen via television på finsk TV. För att definiera "som pensionärerna" så menar jag som min mormor, eftersom hon under många år suttit framför tv:n när vi andra familjemedlemmar åker och sliter i den finska vildmarken. Alltid lyckas hon få sig ett scoop genom att antingen se mig, Jeanette eller pappa springa förbi kameran emellanåt. I år var det Jeanette man fick se, vid två tillfällen och jag var med om detta på hemmaplan och fick se mitt lag springa och gå i mål på en sjuttondeplats. Inte illa för ett lag vars förstasträckslöpare tappade skon i en mosse!
Jo, jag följde tävlingen hemifrån, tyvärr orkade jag inte kolla hela herrkaveln som du mormor. Jag är inte tillräckligt hardcore men du är rutinerad på uppgiften och jag skyller på det. Dock ställde jag klockan på 04.30 och kopplade upp mig lagom för att kunna följa kavelns sista timma. Vilket var tillräckligt jobbigt när jag var i min bästa sömn...
Bildbevis:
Frida
The botten is nådd
Familjen är på väg till Jukola, tåget gick 14:57, väskorna är packade och löpare är taggade. Det betyder inte att jag är en av de som sitter på ett av SL:s nerklottrade pendeltåg, äter matsäcksmackor och klistrar prickigkorv på fönsterrutorna.
Känslan att vakna upp på morgonen svettig av feber, näsan täppt av snor och mist talförmåga på grund av ömmande hals var för lång tid sedan för att jag skulle minnas hur det var. Nu är jag åtminståne påmind så nu tycker jag att det har kunde ta slut. Jag har en sommarplanering att genomföra!
Detta hälsotillstånd leder alltså till att jag inte kan följa med till Finland och springa en av årets roligaste stafetter. Surt sade räven men inget ont som inte har något gott med sig.
Fritiof
Inget ont som inte har något gott med sig
När jag i onsdags fick veta att mina järnvärden låg runt 8,5 valde jag att se det med delad rön. En chock och ett nederlag med tanke på hur lågt värdet var och hur det har påverkat mina bens prestation den senaste tiden. Samtidigt en lättnad över att äntligen veta varför mina bens prestation inte varit som jag velat den senaste tiden. Dock gick det nog för lång tid innan rektion från min sida eftersom jag äter dubbel dos järntabletter i en vecka och med tanke på att jag blev sjuk och kanske missar Jukola i helgen. Hur som helst: Jag vet vad felet är och vad jag kan göra åt det och ett framsteg är alltid ett framsteg!
Frida
Disneyland Paris - Äventyret är närmare än du tror!
Vilken bluff! Här går de och lovar att ens drömresmål ska finnas utanför dörren men allt var bara fejk! Alltid samma tanke men alltid blev den avbruten av attt filmen började och inte tänkte man mer på det. Ni kanske märker att mina dilemman som liten var ganska tuffa. Jag blev nämligen precis påminnd av detta retliga ärende genom att titta på Skattkammarplaneten som en gammal barndomsklassiker, and I like it!
För lite i skolan?!
Kaoset som uppstår när man kommer ner i tvättstugan för att hänga sin tvätt en tisdagkväll och möts av 7 runtspringande bastande nakna killar. Minst sagt bor vi på ett livligt ställe, det borde man nästan veta om vid det här laget men tre dagar innan sommarlov tänker man sig inte att det mest tilldragande skulle vara att sitta i en bastu och svättas. Eftersom att allt kan hända, bollen är rund och allt är ovisst är jag inte ens förvånad över killarnas förvildade kvällsbetéende.
Förvisso klarade jag mig utan att se för mycket men jag är tacksam för omtanken att bära handduk på en offentlig plats som tvättstugan...
Tack/Frida..
Allt ligger i betraktarens ögon
Jag ska smått börja packa ihop mitt gula rum idag, eller självklart ska jag inte packa ner ett helt rum i kartonger men väl alla grejer som jag fyllt det med under året. Kartpärmar, gardiner och skolböcker ska sorteras och läggas ner att vila under sommaren tills jag kommer tillbaka i höst för mitt tredje och sista år i den lilla småstaden Eksjö.
Drar en lättnadens suck när jag inser att inget jobbigt finns kvar att göra, för varje sak jag packar ner känns det som att jag kommer ett steg närmare hem. Jag har till och med gått och tagit blodprov imorse, som var den sista angelägna saken kvar på att-göra-listan.
Fritiof
Det regnar och brinner
Regnet öser ner både i Eksjö och i Ukraina där Irland och Kroatien just nu spelar EM-gruppspel. Annars lever livet och dagen har i stort sett gått ut på att vänta tills klockan sex då fotbollen började, vissa har tränat, andra har lagat mat, ingen själ har pluggat, vilket definitivt har känts bra.
I och med det matte-prov jag skrev i fredags tog nämligen allt skolarbete innan sommarlovet slut, fram tills på torsdag får vi alltså se vad lärarna vågar hitta på. Det jag vet är i alla fall att jag inte kommer att gå på någon fysikgenomgång, och det kan ni skriva upp.
Frida
Livet är inte rättvist
Ringer mamma för peptalk inför provet imorgon i hopp om stöd, får svaret: "Helt enkelt, du har fått chansen, inte tagit den och nu får du gilla läget. Gå dit och gör provet och stå ditt kast, du kan inte vara bra på allt det vet du... Blabla..."
Tack antar jag, för att du är ärlig och inte lurar i mig att jag kommer att klara mig fint, utan säger ärligt att tåget redan har gått och om jag vill något får jag hoppa på nästa. Det enda jag kan göra nu må vara att dricka lite saft och gå och lägga mig och sova tillsammans med mina fyra nya älgar som jag blev ägare till idag.
Godnatt
Klara av eller genomlida? Du väljer hur.
Jag undrar om anledningen att man blir stressad av att ha stökigt rum är att man förlorar energi genom att alltid behöva ha framförhållning och se var man kliver eller om det är för att man tappar energi under tiden som man kliver över alla grejer. Det känns som att jag klivit över saker tillräckligt, för faktum är att jag inte känner lugn över någonting längre och jag har haft det väldigt rörigt på rummet ett ganska bra tag.
Sedan jag slutade sova slutade jag städa och därmed slutade jag plugga när mitt skrivbord hela tiden var upptaget av drällande prylar. Efter att jag slutat plugga slutade jag blogga av den enda anledning att skola går före fritid. Träning går före allt men när "faktor:1" (sömnen) började svikta har inte träningen varit optimal och formen hade en svacka den med. Nu finns snart bara en fråga kvar: När knäcker det här mig fullständigt genom att dra med sig självförtroendet som den sista svavelstickan att bränna?
Jag ligger ensam ihopkrupen i ett gathörn på vintern, funderar inte, bara väntar och drömmer. Kommer någon plocka upp mig på vägen och ta hem mig eller väntar jag på något annat? På en hand som sträcks fram, som sträcks längre och längre fram ju fler stickor jag väljer att tända. På mamma kanske. Jag vill inte vara här mer, inte räkna, inte läsa, inte skriva, inte lära mig saker alls. Bara flyga.
Jag klev över gränsen att jag började genomlida i stället för att klara saker, det är skillnaden på hur man tar det som spelar roll.
Fritiof
