Så var det jullov.
Nu sitter jag på campusbussen en sista gång för i år. Ganska skönt ändå. Jag har klarat första terminen på universitetet men när jag ser tillbaka på det är det med skräckblandad glädje. Det senaste halvåret har definitivt varit omtumlande och jag har förändrats så mycket att jag känner det själv. Nu ska jag alltså hem ett tag och landa lite på jorden igen, i mitt trygga familjehem där man kan spela Wii, kolla på dvd-filmer och ställa disken i en hederlig diskmaskin. Eller vänta nu.. Diskmaskinen är trasig. Aja, hem ljuva hem, julstämning och mys. Jättebra. Ingen struktur i texten direkt, etc. etc. hurra allihop!
Ett fel närmare rätt.
Jag har inte ens någon bil och ändå stod jag två timmar i bilkö igår.. Jag halkade mot bussen igår lite tidigare för att hinna till backintervallerna men så gick något fel.. Med drygt tio minuter kvar på bussresan tar det stopp, och stilla står vi. En lastbil/långtradare har slirat av vägen och den är avstängd. I två timmar. Hoppet sjönk sakta men till slut insåg jag att hela passet snart var över och jag skulle inte ens hinna hälsa på de som sprang. Så kan det ju gå..
Hemma från skolan
Jag är hemma från skolan, det är tisdag och jag var hemma igår och kommer att stanna hemma imorgon med. Man blir helt slut av att vara förkyld, jag vaknade pigg och ville baka bullar men nu när jag ska till affären vill jag ta en tupplur. Jag hjälpte mamma att bära 50 kg jord och det gick bra men precis eter kändes det som att mina armar skakade och jag gick för att vila. Lustig känsla. Lustig sjukdom. Nästa pigghetsanfall ska jag pallra mig till affärn men tills dess blir det vila och lite frukt som vanligt.
Allt för nu.
C-vitamin hjälper kroppen att ta upp järn
Sedan jag kom hem till Enhörna med dåliga järnvärden har majoriteten livsmedel i våran kyl utbytts och ersatts med diverse järninnehållande varor. Till middag i familjen Hellstadius hushåll får man numera blodpudding med vitkål, jordgubbar och apelsiner, kan man krydda maten med persilja så gör man det, till frukost serveras leverpastej och apelsinjuice och jag har ingenting att säga till om, det är bara att äta och vara glad. Glad är jag för jag känner mig piggare, inte bara tack vare ny diet men även det antal kosttillskott jag petar i mig under ett dygn.
Avslutar tematiskt med harsyra som fick min lugna promenad att associeras till järntabletter och mat.
Frida
Inget ont som inte har något gott med sig
När jag i onsdags fick veta att mina järnvärden låg runt 8,5 valde jag att se det med delad rön. En chock och ett nederlag med tanke på hur lågt värdet var och hur det har påverkat mina bens prestation den senaste tiden. Samtidigt en lättnad över att äntligen veta varför mina bens prestation inte varit som jag velat den senaste tiden. Dock gick det nog för lång tid innan rektion från min sida eftersom jag äter dubbel dos järntabletter i en vecka och med tanke på att jag blev sjuk och kanske missar Jukola i helgen. Hur som helst: Jag vet vad felet är och vad jag kan göra åt det och ett framsteg är alltid ett framsteg!
Frida
Klara av eller genomlida? Du väljer hur.
Jag undrar om anledningen att man blir stressad av att ha stökigt rum är att man förlorar energi genom att alltid behöva ha framförhållning och se var man kliver eller om det är för att man tappar energi under tiden som man kliver över alla grejer. Det känns som att jag klivit över saker tillräckligt, för faktum är att jag inte känner lugn över någonting längre och jag har haft det väldigt rörigt på rummet ett ganska bra tag.
Sedan jag slutade sova slutade jag städa och därmed slutade jag plugga när mitt skrivbord hela tiden var upptaget av drällande prylar. Efter att jag slutat plugga slutade jag blogga av den enda anledning att skola går före fritid. Träning går före allt men när "faktor:1" (sömnen) började svikta har inte träningen varit optimal och formen hade en svacka den med. Nu finns snart bara en fråga kvar: När knäcker det här mig fullständigt genom att dra med sig självförtroendet som den sista svavelstickan att bränna?
Jag ligger ensam ihopkrupen i ett gathörn på vintern, funderar inte, bara väntar och drömmer. Kommer någon plocka upp mig på vägen och ta hem mig eller väntar jag på något annat? På en hand som sträcks fram, som sträcks längre och längre fram ju fler stickor jag väljer att tända. På mamma kanske. Jag vill inte vara här mer, inte räkna, inte läsa, inte skriva, inte lära mig saker alls. Bara flyga.
Jag klev över gränsen att jag började genomlida i stället för att klara saker, det är skillnaden på hur man tar det som spelar roll.
Fritiof
