Varför går man ut?
Varför går man ut och springer på vad som verkar som årets mörkaste och slaskigaste dag?
Inatt snöade det, imorse när jag vaknade snöade det, tungt och blött. När jag åkte till skolan snöade det fortfarande och även när jag åkte hem därifrån. Stora, tunga, ihopklumpade snöflingor landade som bomber från himlen i huvet, på jackan, väskan och från marken plaskade det upp snö som sköljde fötterna med vatten underifrån.
Så. Jag brukar aldrig klaga på snön men idag var den liksom under attack. Ett trecentimeter tjockt slasklager täckte varje kvadratmeter av marken och har man lätt att visualisera slush så var det exakt den konsistensen på marken fast vit och utan smak.. Vem vill cykla i slush samtidigt som det kommer mer från himlen?
För att komma till saken så gav jag mig ut i slasket igen, denna gång med resväska och ner till tåget mot Södertälje. Där rådde samma ledsna väder med himlen mulen och mörk. Det resulterade i sin tur till ett väldigt mörker inomhus och jag blev trött som på kvällen. Men det var dag och klockan var tre. Jag och pappa tänkte springa "så länge det var ljust ute" (som man brukar kunna säga vid den här tiden) och det gjorde vi. I mörkret.. Men plötsligt var allt rosa. Himlen blev rosa, luften bröt i rosa och vägen vi sprang på speglades i den rosa himlen, vilket var underbart!
Då hann jag tänka att anledningen till att man går ut och springer på vad som verkar som årets mörkaste dag är för att himlen kan bli rosa ett tag och sånt vet man inte innan det händer.
Nattens oväder
Runt ensjön bara.
Jag packade min ficka med Hubba Bubba, dextrosol och några chokladbitar för att klara av eventuella extremförhållanden längs vägen. Precis vad som behövs när sånt som inte får hända händer, till exempel hemlängtan, om man skulle inse att man bara halvvägs trots att man inte ville det, att kortaste vägen hem är att bara fortsätta eller om det skulle finnas en tjock opasserbar älv som mynnar ut i sjön utan någon bro över, då kan det vara fint att ha lite proviant som man kan ta en paus över medans man tänker över sina möjligheter. Tuggummit är för långvariga problem, eller långa sockerkickar. Skulle det krämpa någonstans är det ju inte bara att ta kortaste vägen och simma hem utan troligast bör man runt, så därför må det vara stimulerande att gå och tralla och tugga godis och tänka på annat helt enkelt. Så har ni inte tänkt innan va?! Med all packning packad for jag ut på tur. I lugnt tempo. Fridfullt på okänd mark, det var fint, så fint att jag efter dryga två timmar när jag satt i hallen igen tyckte turen var kort. Men det är väl så? Att man kan inte alltid ha tur med allt.
Ut på tur
Imorgon har jag bestämt mig för att gå ut på tur. Jogga, krypa, rulla, gå eller springa, hur som helst ska det ta lång tid, jag ska röra på mig och benen ska tappas på mjölksyra. Skidorna får jag lämna hemma än en gång men det gör åtminstone att jag kan lämna stigen och undersöka vildmarken i stället.
Som innan fast nu.
Underskott av pigga muskler men överskott av endorfiner, det är alltså så man gör för att bli lite gladare. Man går ut och tränar hårt. Kommer hem, äter kräm, läser bok och så kommer tanken att man inte kan må bättre. Det är livet på en pinne.
Min glammiga kräm med överbliven vispgrädde samt boken jag vill förstå mig på.
Jag springer för att fly.
Jag tar mig kanske vatten över huvudet nu men jag ska ut på ett träningspass. Heja mig!
Alicante.
Jag är inte alltid den som pangar på med bilder när jag bloggar men jag vet att vissa tycker det är kul så...
Någon sorts resumé kommer här:
Träning 1, Emma som svettas i sommarvärmen.
Träning 2, ett gäng målade(!) duvor i olika färger kom förbiflygande.
Bussresa, vildhund med halsband som jagade Jonas och Jerker då de sprang landsväg..
Soluppgång klockan åtta varje morgon 100meter från hotellet.
>skippar bild på mina massakerade ben från tävlingarna<
Bonustid med vackra mamma då de andra var på ol-träning.
Även bild på mig.
En hel del palla i bergen.
Kanske skulle byta och bli fotomodell eller?
Morgonjogg
Som ni ser...
Tjejerna!
Det var allt och nu har jag slösat massa tid från min bussresa på dethär, så jag hoppas någon gillar det.. Hejsvej!
(Några kartbilder kan komma upp senare. Jag har bara inte fotat dem..)
Man kan fråga sig varför.
Såhär förbannad och frustrerad har jag inte varit sedan elbolaget min-el stod på tröskeln och höll på att lura oss på avgift, utan anledning. Nu är det samma veva igen. Niu-Eksjö har fått beskedet av soft att lägga ner, utan anledning. Så vad ska man göra? Just nu är jag så arg att jag tror att jag skulle kunna välta en hel buss av ilskan som bubblar inom mig. Man måste ju ta ut den på något. När jag lyckas samla mig någon gång kommer jag definitivt vilja ifrågasätta, för jag förstår inte varför. De som en gång tog beslutet bör ha en anledning, frågan är bara vilken, ty enligt mig är det uppenbart att det finns något mer. Något hemligt och något tillräckligt viktigt att fatta beslutet. För frågar man majoriteten av alla som drabbats av omständigheterna bubblar deras ilska lika som min.
Kämpar, sliter, svettas.
Jag säger bara spinning, jobbigaste passet på länge och det där är min överarm..
Iskulor på benen och frusna skosnören.
Dagens långpass bjöd på en verklig decemberdröm. För första gången på hela vintern är det snö ute. Inte mycket men tillräckligt för att allt numera bär färgen vit. Lyckligtvis ligger snön också kvar vilket tänder hoppet för en eventuell skidsäsong.
Saker blir bättre.
Dagens första och veckans fjärde träningspass är avklarat. Den lycka jag känner nu är svårt att hitta någon annan stans än i min närhet. Allt går bättre från dag till dag och mitt mål inför i vinter att klara av att träna i alla fall lika mycket som i fjol börjar skymta ett ljus vid horisonten. Visserligen gick jag upp 05:50 trots sovmorgon och jag åt frukosten på bussen till skolan. Jag har mina träningskläder med till skolan och två matlådor för jag hinner inte äta innan träningen ikväll, jag kommer att gå tidigare från skolan också för att hinna hem och dumpa väskor och sen springa mot Vrinneviskogen och backintervallerna där. Heja mig!
Dagens ungdom går för lite i skolan.
Kommentar: Hinner man tvätta sina skor så noga har man inte många läxor. Skillnad var det på min tid, jag har då minsann aldrig tvättat mina skor på liknande vis.. Med andra ord hoppas jag att detta fall är ett undantag..
Mening med allt
Det finns nog en mening med allt. Men jag undrar vilken meningen är när man kommer till simhallen utan att ha packat ner bikinin. Antingen ville ödet att jag skulle simma naken eller kanske att jag inte skulle simma alls.. Men jag trotsade allt! Jag satte mig på cykeln, hämtade bikinin, hoppade ner i vattnet och simmade ändå. Det kallar jag att gå emot strömmen!
Tävlingsdebut
Imorgon ska jag springa min första orienteringstävling på hela våren, peppar peppar om foten håller, det ska bli skitkul och jag längtar efter att få komma ut i skogen igen. Jag ska göra det bästa jag kan med tanke på att min kropp redan har hunnit glömma bort hur man bär sig åt när man springer, vad min kropp däremot inte har glömt bort är hur det känns när man har pigga ben, och det är lite jobbigt. just nu kämpar jag för att få varje steg på rätt plats men imorgon kommer jag även behöva sätta kontrollerna på rätt plats. Hur som helst har jag längtat till den här debuten i månader! Adrenalinet pumpar!
Tröttare än så
Jag tror aldrig att känslan i kroppen och hjärnan varit på så olika nivåer som just nu. Hjärnan är på topp, jag är kvick i mina beslut och riktigt motiverad till att ta tag i löptestsanalysen nu. Kroppen låter mig dock inte göra som jag vill, jag är helt slut och känner att jag lika gärna kunde somna på stolen jag sitter i. Mitt huvud vill falla åt alla håll och ögonen envisas med att zooma åt olika håll vilket gör bokstäverna på tangentbordet mycket svåra att fixera med blicken. Kroppen och hjärnan talar alltså helt olika språk och jag tror att ett sätt att synka dem igen är att ta en sak i taget. Troligen kommer sömnen först och sedan tänkandet, för i det här skicket är det omöjligt att överlägga ordentligt. Det var löptest idag också och det är nog därför jag sitter här utslagen just nu. Jag tog ut mig totalt till max och kunde inte ha gjort det bättre någon stans på banan, vilket gör mig nöjd. Jag tryckte på allt jag hade, tog upp spurten tidigt och genomförde alla detaljer på ett sådant sätt jag ville. Min tid var ingen topptid, minuten efter pers, men prestationen gör att jag känner mig minst lika nöjd som förra gången och resultatet var inte annat än jag väntat mig.
Woho!
Tragiskt gnäll bara
Jeanette är död och jag är sjuk, fast tvärt om. Jeanette är sjuk och jag är död. För två dagar sedan hade mina ben glömt bort hur man bär sig åt för att gå. De var lokalt förlamade av den smärta jag omedvetet utsatt dem för genom att köra benstyrka och löpskolning. Och om jag inte visste innan så vet jag nu definitivt hur många muskler jag har i benen, och jag vet precis hur många av dem som arbetar samtidigt bara för att hålla kroppen stående. Tillräckligt många för att vädja om en spruta lokalbedövning tills träningsverken lagt sig. Visst känner jag att jag lever men jag kunde lika gärna varit död vid det här laget. Och nog finns det trevligare sätt att veta att man är vid liv. Tanken slog mig förresten att det kanske är det här som brukar kallas självtortyr och jag undrar om min metod har använts tidigare? Det är klart att det inte klassas som tortyr om man gillar det, men gör jag verkligen det nu?
Det var alltså min status så här långt, hittills har det släppt överallt förutom i vaderna och knävecken, för mig kommer det i alla fall lösa sig.
Det verkliga problemet ligger hos Jeanette eller rättare sagt i hennes hals. Hon vaknade med ont i halsen och det har bara en följd: Inget U-10mila för hennes del. Och det är knappt att det blev för oss andra i laget då vi inte har en så stor bank att hämta löpare från. Den detaljen har som tur var löst sig men det tråkiga är fortfarande att Jeanette inte kommer med.
