fridahellstadius

Jag packade min ficka med Hubba Bubba, dextrosol och några chokladbitar för att klara av eventuella extremförhållanden längs vägen. Precis vad som behövs när sånt som inte får hända händer, till exempel hemlängtan, om man skulle inse att man bara halvvägs trots att man inte ville det, att kortaste vägen hem är att bara fortsätta eller om det skulle finnas en tjock opasserbar älv som mynnar ut i sjön utan någon bro över, då kan det vara fint att ha lite proviant som man kan ta en paus över medans man tänker över sina möjligheter. Tuggummit är för långvariga problem, eller långa sockerkickar. Skulle det krämpa någonstans är det ju inte bara att ta kortaste vägen och simma hem utan troligast bör man runt, så därför må det vara stimulerande att gå och tralla och tugga godis och tänka på annat helt enkelt. Så har ni inte tänkt innan va?! Med all packning packad for jag ut på tur. I lugnt tempo. Fridfullt på okänd mark, det var fint, så fint att jag efter dryga två timmar när jag satt i hallen igen tyckte turen var kort. Men det är väl så? Att man kan inte alltid ha tur med allt.

Imorgon har jag bestämt mig för att gå ut på tur. Jogga, krypa, rulla, gå eller springa, hur som helst ska det ta lång tid, jag ska röra på mig och benen ska tappas på mjölksyra. Skidorna får jag lämna hemma än en gång men det gör åtminstone att jag kan lämna stigen och undersöka vildmarken i stället. 

Underskott av pigga muskler men överskott av endorfiner, det är alltså så man gör för att bli lite gladare. Man går ut och tränar hårt. Kommer hem, äter kräm, läser bok och så kommer tanken att man inte kan må bättre. Det är livet på en pinne.