Patiens.
Lägger man patiens med sig själv är man ensam. Om man sedan googlar reglerna för att man saknar en kompis som kan tala om dem för en är man kanske ännu mer ensam. Det är tragiskt.
Så var det jullov.
Nu sitter jag på campusbussen en sista gång för i år. Ganska skönt ändå. Jag har klarat första terminen på universitetet men när jag ser tillbaka på det är det med skräckblandad glädje. Det senaste halvåret har definitivt varit omtumlande och jag har förändrats så mycket att jag känner det själv. Nu ska jag alltså hem ett tag och landa lite på jorden igen, i mitt trygga familjehem där man kan spela Wii, kolla på dvd-filmer och ställa disken i en hederlig diskmaskin. Eller vänta nu.. Diskmaskinen är trasig. Aja, hem ljuva hem, julstämning och mys. Jättebra. Ingen struktur i texten direkt, etc. etc. hurra allihop!
Måndag igen.
Imorgon bitti är det återigen måndag.
Jag är i Eskilstuna hos mormor och morfar och får sova hur länge jag vill. Den enda uppgift jag har är att träna två pass, torka golv och kanske läsa lite, matte kanske. Livet är hårt på universitetet för jag är nämligen ledig på tisdag och onsdag också. Till råga på allt kommer jag även få en utbildning genom att fortsätta på samma sätt.
Fotspår i sanden.
En natt hade en man en dröm. Han drömde att
han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet fanns
spår i sanden av två par fötter:
Det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han
att många gånger under sin levnads vandring fanns
det bara ett par fotspår. Han märkte också att
detta inträffade under hans mest ensamma
och svåra perioder av sitt liv.
Han frågade Gud om detta, “Herre, du sa att du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.
Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,
att du lämnade mig när jag behövde dig mest.”
Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig under
tider av prövningar och lidande.
När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig.
Tänk om.
Det är mycket man ångrar, som gör att man tänker att om något hade varit på ett visst sätt vid en viss tidpunkt eller kanske inte varit så, hade nutiden sett annorlunda ut. När man tänker så som mest brukar alltid någon avbryta med kommentaren att tänk om "om" inte fanns.
Ja, tänk om "om" inte fanns, vad skulle hända då? Tänk att du kör på en cyklist med din bil. Tänk om du stannat i tid, eller tänk om du tittat dig omkring och haft tid att svänga undan? Tänk om "om" inte fanns. Skulle det sluta bättre då genom att byta ut om: "Tänk när jag hann stanna." Eller "Tänk att jag kunde svänga undan, vilken tur. "Om" är borta från meningen men man har ju ändrat vad som hänt helt.. Eller ifall om inte skulle finnas, då skulle man inte ens kunna "tänka om", alltså inte kunna ångra något. Då skulle kommentaren efter påkörningen bli ett konstaterande, "Jag körde på en cyklist idag." "Jaha, vad tråkigt." "Ja visst, men vad ska man göra.." Det skulle inte existera någon ångest alls. Så alla skulle må bra, må bra av att köra på folk eller göra andra sjuka saker.. Man måste ångra sig.
Det är förvirrande, uttrycket används så ofta men jag fattar inte vad som menas med det.. Fattar alla i min omgivning eller tänker de bara inte lika mycket som jag. Tänk om jag också fattade. Tänk om om inte fanns?
Best prank på länge.
I Norrköping ligger nu ett tjockt snötäcke. Efter att det snöat kraftigt under hela Eriks bandymatch så att den tvingades spelas 3*30 i stället för på två halvlekar. Men när det snöat klart fram emot kvällen var det dags för mig att anlända med tåget. Och vilken lycka! I Södertälje finns inte mer än ett par fjun medans det ligger närmare 10cm här. Det var små flingor som låg och de var relativt packade, men det bästa var att ingen hunnit ploga än. Mitt barnasinne tog över och jag insåg att jag kan göra något verkligt busigt och roligt på andras bekostnad.. Så jag började trampa i väntan på ersättningsbussen, trycka till och skapa en liten isfläck med fötterna och sedan klev jag åt sidan och väntade.. Tills någon kom och halkade vilket var sjukt kul! Jag insåg att jag ställt till det för mig när jag stod och skrattade utan uppehåll för mig själv, jag måste sett ut som en idiot där jag stod men det kan jag säga att det gjorde de som halkade också! 
Två personer hann halka innan bussen kom.
Dessutom fanns en viss skadeglädje eller lycka över att något hänt då spårvagnarna inte kunde åka eftersom det var snö i vägen.
Dessutom fanns en viss skadeglädje eller lycka över att något hänt då spårvagnarna inte kunde åka eftersom det var snö i vägen.
Hur kan så många personer veta något så viktigt om mig som jag inte ens får veta själv?
Ge mig bara ett svar.
Iskulor på benen och frusna skosnören.
Dagens långpass bjöd på en verklig decemberdröm. För första gången på hela vintern är det snö ute. Inte mycket men tillräckligt för att allt numera bär färgen vit. Lyckligtvis ligger snön också kvar vilket tänder hoppet för en eventuell skidsäsong.
Ett fel närmare rätt.
Jag har inte ens någon bil och ändå stod jag två timmar i bilkö igår.. Jag halkade mot bussen igår lite tidigare för att hinna till backintervallerna men så gick något fel.. Med drygt tio minuter kvar på bussresan tar det stopp, och stilla står vi. En lastbil/långtradare har slirat av vägen och den är avstängd. I två timmar. Hoppet sjönk sakta men till slut insåg jag att hela passet snart var över och jag skulle inte ens hinna hälsa på de som sprang. Så kan det ju gå..
Om inget hände, var det ett brott då?
Livet är skört helt enkelt, och ingen kan någonsin vara säker på att man fortfarande lever imorgon. Vet jag för att jag är klokast i världen.. Nej, men jag har en aning för att jag var runt två centimeter från att hamna på akuten idag. På väg till simhallen passerar jag en bilväg, på båda sidor finns cykelbana och övergångsställena är för cyklister såväl som promenerare, men det verkar inte alla bilister ha koll på.
När jag imorse ska över vägen tittar jag upp och får ögonkontakt med han från vänster, jag rullar ut på gatan och har ett hum om att det kommer en från höger också, men att han är en bit bort så han ser mig nog. Det visar sig att han är bara ett par meter ifrån mig nu och kör i vad jag tror är snabbare än 50km/h och han kör. Visar inte det minsta tecken på att stanna och jag vinglar som vanligt på min cykel. Jag försöker bromsa och styra undan och samtidigt som jag rullar in på hans körfält passerar han mig och tutar. Jag är inte mer än ett par centimeter från hans sidodörr och kan till sist stanna mitt i vägen. Jag tittar mot idioten, som kör. Jag kunde lika väl ha legat intrasslad i min egen cykel på asfalten nu.
En klok del av mig tänker att jag nog inte dött, bara skadats men det hade inte heller varit kul. En andra delen vevar frustrerat med armarna och ropar åt ingen som hör, att "det är en förbannad cykelväg här!!" Sedan går delarna ihop igen och samlar sig.
Jag tittar på bilisten jag fick ögonkontakt med nyss, han står kvar, tittar på mig. Sedan tittar han mot bilen som nästan körde in i mig. Han skakar på huvudet, jag vänder mig om och rullar av vägen. Som ogjort. Fortsätter mot simhallen.
Ps. Jag skulle haft en kategori som heter "livet" nu..
Om inget hände, var det ett brott då?
Livet är skört helt enkelt, och ingen kan någonsin vara säker på att man fortfarande lever imorgon. Vet jag för att jag är klokast i världen.. Nej, men jag har en aning för att jag var runt två centimeter från att hamna på akuten idag. På väg till simhallen passerar jag en bilväg, på båda sidor finns cykelbana och övergångsställena är för cyklister såväl som promenerare, men det verkar inte alla bilister ha koll på.
När jag imorse ska över vägen tittar jag upp och får ögonkontakt med han från vänster, jag rullar ut på gatan och har ett hum om att det kommer en från höger också, men att han är en bit bort så han ser mig nog. Det visar sig att han är bara ett par meter ifrån mig nu och kör i vad jag tror är snabbare än 50km/h och han kör. Visar inte det minsta tecken på att stanna och jag vinglar som vanligt på min cykel. Jag försöker bromsa och styra undan och samtidigt som jag rullar in på hans körfält passerar han mig och tutar. Jag är inte mer än ett par centimeter från hans sidodörr och kan till sist stanna mitt i vägen. Jag tittar mot idioten, som kör. Jag kunde lika väl ha legat intrasslad i min egen cykel på asfalten nu.
En klok del av mig tänker att jag nog inte dött, bara skadats men det hade inte heller varit kul. En andra delen vevar frustrerat med armarna och ropar åt ingen som hör, att "det är en förbannad cykelväg här!!" Sedan går delarna ihop igen och samlar sig.
Jag tittar på bilisten jag fick ögonkontakt med nyss, han står kvar, tittar på mig. Sedan tittar han mot bilen som nästan körde in i mig. Han skakar på huvudet, jag vänder mig om och rullar av vägen. Som ogjort. Fortsätter mot simhallen.
Ps. Jag skulle haft en kategori som heter "livet" nu..
Vaknar upp och finner mig själv mitt i det.
Tänk vad mycket man kan finna sig i, eller de saker man ibland måste finna sig i, motvilligt. Jag har precis hittat mig själv, på två ben mitt i livet när det är som allra bäst. Visserligen har jag alltid känt så så man kan inte veta vad som är bäst egentligen. Nu har jag det i varje fall riktigt bra! Allt är unikt, vissa saker är awesome mesans andra tynger en till det lägsta, men man vänjer sig, som alltid. Och ju fortare man gör det desto lättare blir livet. Nu ska jag vara hemifrån mellan 07:00-23:00 ikväll, hoppas det äventyret bjuder på något bra, om inte så vänjer man sig alltid.
Denna tröja sprang jag i när jag var tolv... Och i somras verkar det som.. Hah!
Denna tröja sprang jag i när jag var tolv... Och i somras verkar det som.. Hah!
